BLOGGENS ÅTERKOMST - part II

Åter till 2015. Jag har tänkt länge att jag ska skriva ifatt, skriva om allt som hände. Fylla glappet mellan nu och då. Så här kommer del två. 

Efter en intensiv jobbjakt hösten 2015 började jag jobba i slutet av året. Ett jobb som tyvärr bara gjorde att jag mådde sämre. Dessutom hade jag en notoriskt galet chef. 
Tro mig, jag var inte ensam om att lämna kontoret med gråten i halsen. Efter 6 månaders provanställning där var vi överens, (någorlunda), om att det inte fungerade. 

Tyvärr innebar det ytterligare jobbletande för min del, något jag inte heller mådde bra av. Och, även om det inte var mitt fel att det jobbet inte alls fungerade. För det vet jag med all säkerhet idag. Så hade jag mycket skuldkänslor. Kände att jag var "en dålig person som inte klarar av någonting". Jag såg mig omkring på de kursare som lyckats betydligt bättre än jag. Och mitt självförtroende fick sig en liten törn för varje nej jag fick, ett av arbetslöshetens allra tråkigaste villkor.

Jag skulle ju vara en tuff person! Som skulle skaka av mig "all sån skit". Men det sätter sig på något vis ändå. Och här kommer ett litet tips. Det försvårar verkligen bara processen att komma över saker, om du samtidigt låtsas att du aldrig tog åt dig från början...

Utan jobb kände jag mig utanför igen, utanför och meningslös. Vem är jag utan alla prestationer? Jag saknade min lilla grupp. Jag saknade min lön! Saknade utmaningen, saknade att få känna mig... Både viktig och speciell. 

När jag väl fick det där jobbet som skulle få mig att må bättre blev jag sjuk redan första veckan. Det var som att jag under min arbetsfria tid byggt upp skyhöga förväntningar. 

NU HAR JAG DET DÄR JOBBET DÄR JAG SKA GE ALLT. 

Nu fick jag äntligen min chans att visa hur duktig jag är. Och på det här stället kanske jag kunde få vara kvar ett tag? Har haft så många tillfälliga anställningar men alltid längtat efter en större trygghet. Nu var ju detta ett högst tidsbegränsat vikariat. Men jag ville ändå ge 200%, kanske också för att verkligen visa hur FEL det var att jag varit utan jobb så länge. Som att kompensera för alla NEJ - se nu vad ni gick miste om!

Dessutom ville jag visa alla på mitt nya jobb att jag kan ALLT min företrädare kunde. Precis ALLT DET och lite till. Dom dagarna jag inte kände så var allt förstört. 
Jag skulle ha så mycket revansch, jag skulle visa hela världen.

Jobbet fungerade några veckor, inte mer. Ett stort problem var att livet måste fungera utöver jobbet. Att bara fungera på jobbet och sedan krascha sekunden man kommer hem blir ganska snabbt ohållbart. Men jag hoppades att allt det där andra skulle komma automatiskt efter några veckor. Istället blev allting bara värre. 

Att återvända - VOLVER

Nu när jag ska börja blogga igen... Ska jag börja om på en ny blogg? Eller ha kvar min gamla?

Jag kan inte låta bli att gilla att min gamla blogg har kvar mitt gamla efternamn, man blir lite nostalgisk, ha ha. Visste du att det finns en sjukt bra film med titeln VOLVER för övrigt?

Att återvända. Ett evigt tema?

**

Mycket har hänt sedan 2015. Plötsligt är det ett problem för mig att skriva en text utan smileys efter varje mening. Bara en sådan sak.

Hösten 2015 ungefär när bloggen dog blev jag sjuk. Utmattningssyndrom. Depression. Allmän känslomässig instabilitet men ganska extrema humörsvängningar.  Självskadebeteende. Sömnsvårigheter. Koncentrationssvårigheter. Återkommande panikattacker.

Idag är jag fri från många av de problem jag brottades med. Även om många problem direkt är tillbaka de dagar jag inte sover eller inte äter. Det jag har kvar oavsett vad jag gör är en fortsatt trötthet och en ökad känslighet.

En trygghet jag har nu är att när problemen dyker upp är att jag vet hur jag ska hantera dom. Jag är van vid att hantera vissa impulser. Och jag kan prata om det som händer både inom mig och runt omkring. Men det är inte som att jag hanterar alla problem med lätthet. Det gör fortfarande ont att tänka på hur hemsk en helt vanlig dag kunde vara under den perioden då jag mådde som sämst. Alla dumma saker man säger och gör...

Idag är jag bättre på att förlåta mig själv.

Tänk att en sådan sak ska kräva flera års övning!

Eftersom jag fortfarande inte mår bra är jag på egen begäran under utredning för ytterligare stödinsatser från allmänvården. Men jag fungerar bra nog de timmar jag fungerar. Det är bara inte så många timmar som många av de som träffar mig tror..?

Och det kräver en del planering och mycket vila för att jag ska fungera på en rimlig nivå.

Men kanske är det ett positivt tecken att jag börjar blogga igen?

Hoppas!

Ny månad - Nya insikter

Nu är det oktober. Och nästan tre veckor sedan jag skrev förra inlägget. Och mitt liv har blivit så mycket bättre! Tävlingsinstinkten och målmedvetenheten är tillbaka. Jag känner igen mitt gamla jag igen.

Puh.

Jag har lärt mig så mycket på att ha denna kris. Om mig själv. Om andra. Om konflikter.

Och jag kommit så mycket närmre många av mina vänner. Jag har lärt känna dåliga sidor hos mig själv jag aldrig tidigare vågat konfrontera och jobba med. Och jag har träffat min älskade psykolog Malin. Vi har inte mötts många gånger – men jag älskar henne för att hon har hjälpt mig så mycket, på så kort tid. Jag kan inte beskriva hur mycket det har betytt för mig att prata med en psykolog. Men det var garanterat över alla förväntningar!

Alla borde ha sin egen psykolog. Det ska bli mitt nya mantra ;)

 

Frustrationen blev plötsligt hanterbar. Rastlösheten lika så. Och alla dom känslorna och tankarna – inte längre något att vara rädd för :)

Någon jag tycker om sa till mig en kväll - men det är mänskligt. Hon sa - Jag tror det är mänskligt att känna så. Och jag tänker på det varje dag, varje dag måste jag förlåta mig själv och acceptera alla mina känslor. För att det är mänskligt. Det är ok. Och jag älskar henne för att hon sa åt mig :)

När jag inte längre är så rädd för att må dåligt, går det så klart bättre att hantera allt det jag nu måste hantera. När jag slutar tänka att livet är något som just jag inte verkar klara av. Och - viktigast av allt – det går betydligt bättre att komma igång med att söka jobb.  För det kan verka så lätt men. Det kan verkligen kännas tufft. Det kan kännas tungt, svårt och hopplöst. Och dessutom skittråkigt.  Det finns så många sätt att distrahera sig, roligare saker att tänka på, så många andra saker man kan göra för att få tiden att gå. Men det är dags nu att sluta undvika det jag har framför mig.

Så jag tar små babysteg – ett steg i taget och little by little så är jag där. Jag bara vet det nu, jag fixar det. Så länge jag vågar försöka så vet jag att jag klarar det. Och det visste jag ju egentligen hela tiden J Så vad var det då jag var så rädd för?

Face your fears.

Det är mitt nya motto nu.

För jag vet att jag är modig.

 

Ny månad - nytt liv?

Ok – nu har det gått en månad. Och det har fan inte blivit bättre sedan jag skrev det där j* inlägget (syftar på det förra jag skrev). Mini-livskris. Jo, men visst, kanske inte om den varar i mer än en månad. Och det har inte med 30 att göra, jag är inte 30 och jag ser fan inte ut att vara 30 heller. Det är irrelevant. Det som är relevant är att jag bara är så sjukt arg och frustrerad. Och att jag känner så varje dag! Jag är frustrerad på mig själv, på mitt liv, på min partner, på alla val man ska göra, på allt!

Orka.

Och nej – jag kan fortfarande inte sova. Vissa dagar kan jag inte ens tänka. Och inte heller äta. Ibland tänker jag att det är det enda positiva med den här livskrisen, att jag alla fall blir smalare. Smalare och argare för varje dag. Sedan tänker jag, det var en sjuk tanke. Skitsamma.

Så jag har inte hittat något nytt jobb än för er som undrar. Jag har heller inte sökt så många jobb de senaste två veckorna. Så – there you go. Moment 22. Skitsamma.

Jag blev av med min mobiltelefon, fick tillbaka den, det var bra. Blev av med cykeln, köpte en ny (begagnad). Det var bra. Så det är dags att bli glad snart igen. Snart.

Höst. New beginnings? Man kan ju hoppas.

Så rastlös bara :(  Snart....

 

 

Förvirrad?

Sitter på jobbet, stirrar förvirrat ut genom fönstret på biltrafiken, och undrar stilla, vem är jag? 

Jag har inte sovit något i natt. Eller, ja, en timme eller två kanske det blev. Men jag vet inte om jag kan förklara varför. Inte än. Denna vecka får jag veta hur det blir med nästa jobb. Om jag har tur.

Min mobiltelefon är full med schampo. Det kallar jag otur. Eller ok, klantighet. Jag erkänner. Har jag tur får jag den nya telefonen jag köpt på nätet imorgon. Eller senare i veckan. Alltså, gud, att vara utan mobil mer än en vecka. INTE ROLIGT!

Men när man har en TYP mini livskris... hjälper det att ha en mobiltelefon? Man kan ju hoppas...

Men jag skulle ju inte ha någon 30-års kris – jag hade ju bestämt det!!

Hur hanterar man sin ständiga rastlöshet? 

Bild från  http://www.mrpilgrim.co.uk/portfolio/urban-artist-question-girl/#.VdL1o_ntlBc 

Rädslan för arbetslösheten

Hur länge sedan var det inte jag bloggade regelbundet nu?

Ändå behåller jag bloggen. Kan inte låta bli. En dag kanske jag skriver något. Som idag : )

Jag ville skriva något om hur det är att vara arbetslös. Dels för att det var en på ett sätt ny och kanske mer givande tid än jag trodde.

Också för att jag hade så mycket tid : P

Men med så mycket tid är man sällan särskilt effektiv!

Å vad jag saknade den effektiva sidan av mig själv. Jag letade efter den så många gånger. Jag försökte hitta den sidan av mig själv – men lika svårt jag har att lugna ner mig och byta tempo när jag är stressad.. Precis lika svårt var det att bli bara lite, lite stressad när jag behövde det.

Slö, du är alldeles för slö. Jag började komma sent till saker jag inte ville bli sen till. Jag fick plötsligt ingenting gjort. Saker började kännas meningslöst. Min utbildning kändes plötsligt också meningslös. Men varför söker jag ens jobb – är inte det också meningslöst? Vill jag ens jobba? Vad var det jag trodde jag ville jobba med? Och varför – hur var det nu jag hade tänkt egentligen?

Hade inte jag en plan?

Jag kände vissa dagar att jag verkligen behövde något som fick mig att vakna upp. En kick! Ja, en kick, men samtidigt inte något dåligt eller allt för farligt. Inte droger. Inte en fylla för sig själv en vardag. Att plötsligt börja vinna eller spela bort pengar på onlinespel. Plötsligt mitt i all min lathet fick jag lite större förståelse för dom som dras till sådana saker – bara i brist på att det ska hända något. Att det ska hända något som betyder något.

Att inte göra något särskilt, det kan både vara skönt eller hemskt. Jag upplevde båda delar.

Jag skrev långa listor med saker jag skulle göra för att hålla mig sysselsatt. Sen tittade jag på listan och tänkte – jag gör det där imorgon.

Det jag faktiskt gjorde var att gå ner fyra kilo i vikt. Någon mening var det kanske med det också… Men man blir slö av att inte äta ordentligt!

Nu jobbar jag, och nu är jag både effektiv och mer glad.

Men rädslan att hamna där igen – i den grå vardagen utan innehåll – den finns där på ett annat sätt nu. Jag har på något sätt mer tid att söka jobb nu när jag har ett jobb!

Sedan rinner tiden iväg, den rinner som sand, den rinner mellan fingrarna. Maktlös ser jag den passera. Jag försöker fylla dagarna med innehåll men allt känns meningslöst. Jag tror jag går och lägger mig igen. Så oerhört passiv. Jag kan lika gärna sova bort resten av dagen….

Så... Whats up?

Själv har jag varit på jobbintervju i fredags. Det var trevligt. Hoppas jag får jobbet!

Om jag får jobbet ska jag köpa en elcykel och skratta högt i Lunds alla uppförsbackar tills man till slut anländer till Ideon.

Motvind? Regn? Med tanke på kvalitén på vissa av Skånetrafikens Lund-Malmö bussar, (och då tänker jag både på förare och på bussarna), så cyklar jag hellre. Det går ju dessutom ganska mycket fortare. Trots motorvägen. Det är ju lite sjukt. Är väl alla byten ifrån där jag bor nu, men ändå.

Lite motion, lite dagsljus, och att inte vara fullt lika rädd för att bussen ska lägga av och vi alla fastnar på motorvägen, ja det kan faktiskt förgylla dagen. Motorvägen är helt klart nog belastad utan mig.

Så, vad hände i helgen?

Jag var sjukt lat och gjorde nästintill INGENTING, fy vad skönt.

Skrev en inköpslista och köpte hem lite roliga mjöl sorter till knäckebröd som jag sen inte bakade. Funderade också på att baka småkakor vilket inte heller blev av. Redigerade bilder. Tänkte mycket på mormor.

Nästa helg ska vi till Båstad och spela sällskapsspel, hela helgen. Det ska bli skoj!

Puss o kram