Kanske för att jag alltid är sur och grinig över att inte få bo i hemma i den egna lägenheten på grund av renovering. Eller ja, tekniskt sett får vi ju bo där, men det finns inget badrum. Så, nej tack. Då sover jag hellre på soffan hos en kompis.
Det är fint att man har såna vänner, som alltid ställer upp.
Men hur tacksam jag än är så är det ändå extremt psykande att bara inte få komma hem på det sättet - och att bo i en resväska i en hel månad. ALDRIG MER.
Jag sover dåligt. Vaknar fem på morgonen. Stressar upp mig dubbelt så mycket över minsta lilla. Snart är jag så instabil att jag inte ens klarar av en sådan sak som att missa bussen.
Jag börjar storgråta över små saker helt enkelt. Ibland när jag är ledsen glömmer jag varför jag började gråta, jag känner mig bara så less på allt.
Så ofta tänker jag så här - allt är skit.
Fast att jag vet att det inte är sant.
Och på så vis blir det inget bloggande.
September har varit en av de sämsta månaderna på länge.
Men nu är det snart oktober, och bara någon dryg vecka kvar tills renoveringen är färdig.
Det går bra i skolan i alla fall.
Trots det sjuka antalet timmar jag har lagt ner på att flytta fram och tillbaka.
Till Lomma. Till Alexandra. Till Alexander. Till Karin. Tillbaka till Alexandra.
Tillbaka till Alexander igen. Och nu är vi tillbaka hos Alexandra.
Sju gånger flyttlass - något i den stilen?
Det känns som att en arbetsdag i veckan - MINST bara liksom ätits upp av att leva så här.
Och jag saknar katten så löjligt mycket :(
Min lilla gos-gizmo, tänk vad vi ska gosa och leka sen när du och jag kommer hem igen!
Hemma hos oss. I vår alldeles EGNA lägenhet. Med ett nyrenoverat badrum.
Vilken dröm.
