Nu är det oktober. Och nästan tre veckor sedan jag skrev
förra inlägget. Och mitt liv har blivit så mycket bättre! Tävlingsinstinkten och
målmedvetenheten är tillbaka. Jag känner igen mitt gamla jag igen.
Puh.
Jag har lärt mig så mycket på att ha denna kris. Om mig
själv. Om andra. Om konflikter.
Och jag kommit så mycket närmre många av mina vänner. Jag har
lärt känna dåliga sidor hos mig själv jag aldrig tidigare vågat konfrontera och
jobba med. Och jag har träffat min älskade psykolog Malin. Vi har inte mötts
många gånger – men jag älskar henne för att hon har hjälpt mig så mycket, på så
kort tid. Jag kan inte beskriva hur mycket det har betytt för mig att prata med
en psykolog. Men det var garanterat över alla förväntningar!
Alla borde ha sin egen psykolog. Det ska bli mitt nya mantra
;)
Frustrationen blev plötsligt hanterbar. Rastlösheten lika
så. Och alla dom känslorna och tankarna – inte längre något att vara rädd för :)
Någon jag tycker om sa till mig en kväll - men det är
mänskligt. Hon sa - Jag tror det är mänskligt att känna så. Och jag tänker på
det varje dag, varje dag måste jag förlåta mig själv och acceptera alla mina
känslor. För att det är mänskligt. Det är ok. Och jag älskar henne för att hon
sa åt mig :)
När jag inte längre är så rädd för att må dåligt, går det så
klart bättre att hantera allt det jag nu måste hantera. När jag slutar tänka
att livet är något som just jag inte verkar klara av. Och - viktigast av allt –
det går betydligt bättre att komma igång med att söka jobb. För det kan verka så lätt men. Det kan verkligen
kännas tufft. Det kan kännas tungt, svårt och hopplöst. Och dessutom
skittråkigt. Det finns så många sätt att
distrahera sig, roligare saker att tänka på, så många andra saker man kan göra
för att få tiden att gå. Men det är dags nu att sluta undvika det jag har
framför mig.
Så jag tar små babysteg – ett steg i taget och little by
little så är jag där. Jag bara vet det nu, jag fixar det. Så länge jag vågar
försöka så vet jag att jag klarar det. Och det visste jag ju egentligen hela
tiden J Så
vad var det då jag var så rädd för?
Face your fears.
Det är mitt nya motto nu.
För jag vet att
jag är modig.
