Ok – nu har det gått
en månad. Och det har fan inte blivit bättre sedan jag skrev det där j*
inlägget (syftar på det förra jag skrev). Mini-livskris. Jo, men visst, kanske inte om den varar i mer än en
månad. Och det har inte med 30 att göra, jag är inte 30 och jag ser fan inte ut
att vara 30 heller. Det är irrelevant. Det som är relevant är att jag bara är så
sjukt arg och frustrerad. Och att jag känner så varje dag! Jag är frustrerad på
mig själv, på mitt liv, på min partner, på alla val man ska göra, på allt!
Orka.
Och nej – jag kan
fortfarande inte sova. Vissa dagar kan jag inte ens tänka. Och inte heller äta.
Ibland tänker jag att det är det enda positiva med den här livskrisen, att jag
alla fall blir smalare. Smalare och argare för varje dag. Sedan tänker jag, det
var en sjuk tanke. Skitsamma.
Så jag har inte
hittat något nytt jobb än för er som undrar. Jag har heller inte sökt så många
jobb de senaste två veckorna. Så – there you go. Moment 22. Skitsamma.
Jag blev av med min
mobiltelefon, fick tillbaka den, det var bra. Blev av med cykeln, köpte en ny
(begagnad). Det var bra. Så det är dags att bli glad snart igen. Snart.
Höst. New beginnings?
Man kan ju hoppas.
Så rastlös bara :( Snart....
Så rastlös bara :( Snart....
