Åter till 2015. Jag har tänkt länge att jag ska skriva ifatt, skriva om allt som hände. Fylla glappet mellan nu och då. Så här kommer del två.
Efter en intensiv jobbjakt hösten 2015 började jag jobba i slutet av året. Ett jobb som tyvärr bara gjorde att jag mådde sämre. Dessutom hade jag en notoriskt galet chef.
Tro mig, jag var inte ensam om att lämna kontoret med gråten i halsen. Efter 6 månaders provanställning där var vi överens, (någorlunda), om att det inte fungerade.
Tyvärr innebar det ytterligare jobbletande för min del, något jag inte heller mådde bra av. Och, även om det inte var mitt fel att det jobbet inte alls fungerade. För det vet jag med all säkerhet idag. Så hade jag mycket skuldkänslor. Kände att jag var "en dålig person som inte klarar av någonting". Jag såg mig omkring på de kursare som lyckats betydligt bättre än jag. Och mitt självförtroende fick sig en liten törn för varje nej jag fick, ett av arbetslöshetens allra tråkigaste villkor.
Jag skulle ju vara en tuff person! Som skulle skaka av mig "all sån skit". Men det sätter sig på något vis ändå. Och här kommer ett litet tips. Det försvårar verkligen bara processen att komma över saker, om du samtidigt låtsas att du aldrig tog åt dig från början...
Utan jobb kände jag mig utanför igen, utanför och meningslös. Vem är jag utan alla prestationer? Jag saknade min lilla grupp. Jag saknade min lön! Saknade utmaningen, saknade att få känna mig... Både viktig och speciell.
När jag väl fick det där jobbet som skulle få mig att må bättre blev jag sjuk redan första veckan. Det var som att jag under min arbetsfria tid byggt upp skyhöga förväntningar.
NU HAR JAG DET DÄR JOBBET DÄR JAG SKA GE ALLT.
Nu fick jag äntligen min chans att visa hur duktig jag är. Och på det här stället kanske jag kunde få vara kvar ett tag? Har haft så många tillfälliga anställningar men alltid längtat efter en större trygghet. Nu var ju detta ett högst tidsbegränsat vikariat. Men jag ville ändå ge 200%, kanske också för att verkligen visa hur FEL det var att jag varit utan jobb så länge. Som att kompensera för alla NEJ - se nu vad ni gick miste om!
Dessutom ville jag visa alla på mitt nya jobb att jag kan ALLT min företrädare kunde. Precis ALLT DET och lite till. Dom dagarna jag inte kände så var allt förstört.
Jag skulle ha så mycket revansch, jag skulle visa hela världen.
Jobbet fungerade några veckor, inte mer. Ett stort problem var att livet måste fungera utöver jobbet. Att bara fungera på jobbet och sedan krascha sekunden man kommer hem blir ganska snabbt ohållbart. Men jag hoppades att allt det där andra skulle komma automatiskt efter några veckor. Istället blev allting bara värre.
Efter en intensiv jobbjakt hösten 2015 började jag jobba i slutet av året. Ett jobb som tyvärr bara gjorde att jag mådde sämre. Dessutom hade jag en notoriskt galet chef.
Tro mig, jag var inte ensam om att lämna kontoret med gråten i halsen. Efter 6 månaders provanställning där var vi överens, (någorlunda), om att det inte fungerade.
Tyvärr innebar det ytterligare jobbletande för min del, något jag inte heller mådde bra av. Och, även om det inte var mitt fel att det jobbet inte alls fungerade. För det vet jag med all säkerhet idag. Så hade jag mycket skuldkänslor. Kände att jag var "en dålig person som inte klarar av någonting". Jag såg mig omkring på de kursare som lyckats betydligt bättre än jag. Och mitt självförtroende fick sig en liten törn för varje nej jag fick, ett av arbetslöshetens allra tråkigaste villkor.
Jag skulle ju vara en tuff person! Som skulle skaka av mig "all sån skit". Men det sätter sig på något vis ändå. Och här kommer ett litet tips. Det försvårar verkligen bara processen att komma över saker, om du samtidigt låtsas att du aldrig tog åt dig från början...
Utan jobb kände jag mig utanför igen, utanför och meningslös. Vem är jag utan alla prestationer? Jag saknade min lilla grupp. Jag saknade min lön! Saknade utmaningen, saknade att få känna mig... Både viktig och speciell.
När jag väl fick det där jobbet som skulle få mig att må bättre blev jag sjuk redan första veckan. Det var som att jag under min arbetsfria tid byggt upp skyhöga förväntningar.
NU HAR JAG DET DÄR JOBBET DÄR JAG SKA GE ALLT.
Nu fick jag äntligen min chans att visa hur duktig jag är. Och på det här stället kanske jag kunde få vara kvar ett tag? Har haft så många tillfälliga anställningar men alltid längtat efter en större trygghet. Nu var ju detta ett högst tidsbegränsat vikariat. Men jag ville ändå ge 200%, kanske också för att verkligen visa hur FEL det var att jag varit utan jobb så länge. Som att kompensera för alla NEJ - se nu vad ni gick miste om!
Dessutom ville jag visa alla på mitt nya jobb att jag kan ALLT min företrädare kunde. Precis ALLT DET och lite till. Dom dagarna jag inte kände så var allt förstört.
Jag skulle ha så mycket revansch, jag skulle visa hela världen.
Jobbet fungerade några veckor, inte mer. Ett stort problem var att livet måste fungera utöver jobbet. Att bara fungera på jobbet och sedan krascha sekunden man kommer hem blir ganska snabbt ohållbart. Men jag hoppades att allt det där andra skulle komma automatiskt efter några veckor. Istället blev allting bara värre.
